Jag fick ont i magen av att läsa Correns senaste reportage “13-åriga Rahma ska utvisas - till ett land hon aldrig varit i”. Medan Corren inväntar svar från Migrationsverket, har Rahmas skola, Internationella Engelska skolan i Linköping (IESL), skickat flera brev till Migrationsverket utan att få svar.
Själv kom jag till Sverige som flykting, och här har jag gått i samma stimmiga korridorer på IESL som Rahma, både som elev och elevassistent. Därmed slutar jag upp med skolan och riktar denna krönika till Migrationsverket.
I ett tidigare reportage från 2021 skriver Corren om den utvisningshotade flickan:
Rahma föddes i Sverige och växte upp i en rosa flickdröm i min hemort Skäggetorp. Hon ägnade sig åt fritidsintressen som pyssel, bakning, målning, gitarr, sång och dans. En av Rahmas lärare, och min tidigare kollega, beskriver Rahma som en respektfull och högpresterande elev, medan klasskompisar uttrycker starka känslor av orättvisa och uppgivenhet.
– Jag förstår inte varför vi måste till Bangladesh. Det är inte mitt land. Sverige är det! säger Rahma.
I Sverige har Rahmas mamma, Touhida, ett fast heltidsarbete och en egen lägenhet med ett förstahandskontrakt. Hon är integrerad i det svenska samhället, talar flytande svenska, och har inte lyft en krona i bidrag. Men efter ett flertal år som, för Touhida, präglats av turer med överklaganden och besvikelser kring visum och uppehållstillstånd med Migrationsverket, har domstolen tagit ett beslut och ärendet är nu avgjort.
Corren förklarar att utvisningen beror på att Rahmas mamma, Touhida, inte sökte politisk asyl direkt när hon kom till Sverige. Maken tog ursprungligen hit familjen med studentvisum från Bangladesh. Touhida valde sedan av flera anledningar att skilja sig från honom.
– En frånskild kvinna har inget värde alls [i Bangladesh] och ensamma kvinnor lever under en enorm psykisk press. Många tar sitt liv, förklarar Karin Ljunggren, barnmorska från Touhidas stödgrupp.
Corren drar även en parallell I reportaget från 2021 mellan asylprocessen och Moment 22 (sv. övers. 1962) av Joseph Heller. I den klassiska romanen beskrivs Moment 22 som en paragraf i militärens regelverk, som säger att man måste påvisa galenskap för att bli frikallad från militärtjänst, men för att bli frikallad måste man ansöka om detta. Paradoxalt antas ansökan bero på att man är rädd för att ta värvning, och då detta är en sund reaktion är man följaktligen inte galen. Cirkelresonemanget innebär i Hellers roman att det är omöjligt att bli frikallad på grund av galenskap.
Regelverket i Touhidas fall kräver att man sökt asyl direkt vid ankomsten, vilket Touhida, som kom på exmakens studentvisum, aldrig kunde uppfylla. Likt Hellers Moment 22 gör därför regelverket det i praktiken omöjligt att komma vidare.
I insändaren i Corren “Paragrafryttare på Migrationsdomstolen” skriver Svante Lagman att domstolens beslut är ett praktexempel på det Mats Alvesson, professor inom organisationsteori, kallar för funktionell dumhet. Alltså, en företeelse som blivit allt vanligare på senare år, där myndigheter tar mer hänsyn till att följa paragrafer och regelverk till punkt och pricka och blundar för kontexten och intentionen bakom dem.
Jag minns våra veckovisa teammöten på IESL. Vi darrade på rösten och lyfte fram våra elever som om de vore våra egna barn. Ärenden togs först upp av elevhälsoteamet, och gick därefter vidare till skolledningen, där man i samråd med vårdnadshavare utformade en åtgärdsplan. Denna plan och dess regelverk anpassades alltid efter vad som var bäst för barnet. Vi kämpade outtröttligt tills vi hade gjort allt vi kunde, och lite till. På IESL var det byråkratin som tjänade humaniteten, inte tvärtom.
Medan Corren väntar på svar, uppmanar jag Migrationsverket att också svara på breven från Rahmas klasskamrater och lärare på IESL.
Alla vi på skolan undrar: Hur fan har ni tänkt?