Vad är det som händer på Östgötatrafikens nya elbussar?
Det berättas om ett typ av svart damm eller sot som sprids på bussar i Motala, Vadstena, Ödeshög, Mjölby och Österbymo. Dammet sätter sig på inredningen, på kläder och i halsen. Och det stinker.
Det finns en oro för att dammet – eller den svarta dimman, som det också har kallats – är farligt.
Chaufförer och passagerare vittnar om huvudvärk, svår hosta, yrsel och illamående. Chaufförer har tvingats stanna bussen för att gå ut och kräkas. Ett par förare har sjukskrivits.
Situationen bedömdes som så allvarlig för chaufförerna att fackförbundet Kommunals skyddsombud på Valborgsmässoafton förbjöd vidare arbete på bussarna. Och den här möjligheten – att lägga ett så kallat skyddsstopp – är något som bara får göras om det finns en omedelbar och allvarlig fara för arbetstagarens liv och hälsa. Efter att arbetsgivaren vidtagit åtgärder pausades dock skyddsstoppet.
Det kanske mest anmärkningsvärda i fallet är dock hur lång tid det tog innan problemet uppmärksammades på allvar.
Redan i mars skickade chaufförer ett mejl till ledningen på Connect bus, som kör åt Östgötatrafiken. I mejlet till arbetsgivaren larmade de om problemen på elbussarna.
En månad senare skriver chaufförerna ett nytt mejl, där de undrar varför de inte får någon mer respons än att bussarna ska tätas. Då uttrycker de även att de mår så dåligt att de överväger att sluta köra bussarna som finns på depån i Österbymo.
Låt oss stanna vid den här scenen – där chaufförer i Österbymo tillsynes alltmer desperat försöker få arbetsgivaren att förstå deras arbetssituation och agera. Det är en ögonblicksbild av en centralisering som har gått för långt.
Cheferna och makten sitter för långt bort från den praktiska verksamheten.
Går vi tillbaka i historien har man länge vetat att den som bestämmer över en verksamhet också bör finns nära den. Enligt den brittiske historikern EP Thompson hade arbetarna och den lokalt bosatte industriägaren ett ömsesidigt utbyte på den klassiska bruksorten, något som gynnade båda parter. Närheten skapade en förståelse för varandras perspektiv. Och uppenbara problem kunde åtgärdas snabbare.
Fortfarande är det så här många små och medelstora företag fungerar. Och ett exempel på det inom transportbranschen kan tas från östra länsdelen.
För 15 år sedan körde fortfarande det lokala familjeföretaget Ringarums busstrafik skolbussar, turistbussar och linjetrafik åt Östgötatrafiken. Ägarna fanns i verksamheten. Och det var uteslutet att det i bolagets bussar i månader skulle ha kunnat spridas en "svart dimma" som fått chaufförer att kräkas. Skälet? Vd:n satt en trappa upp från depån, och körde själv buss ibland.
Motsatsen till den här bilden framstår vara den vi möter på depån i Österbymo, där anställda och ledningen verkar sköta kontakten via mejl. Där chaufförerna ingår i en gigantisk verksamhet och beslutsfattandet finns långt borta. Connect Bus är en nordisk busskoncern med över 3 700 anställda. Det är i sin tur en liten del av den globala investeringsjätten CBRE.
Den starka trenden framstår också vara mot att ett fåtal stora aktörer delar bussmarknaden mellan sig i Sverige. Förra året förlorade Blåklintsbuss i Mjölby upphandlingen av skolskjutsarna i Mjölby till Flexbuss, som är en del av den internationella transportkoncernen Go-Ahead.
Vad är det då som driver den här utvecklingen? Något som verkar påverka är upphandlingarnas utformning.
Det var inte länge sedan som det på många orter fanns lokala buss- och taxifirmor. För dessa var ofta offentliga uppdrag som skolskjutsar och sjuktransporter en bärande del av verksamheten, vid sidan av den vanliga taxirörelsen. Men större och mer komplicerade upphandlingar verkar ha gjort att små- och medelstora företag har svårt att hävda sig mot stora transportföretag, som kan ha heltidsanställda för att hantera upphandlingar. Det lilla lokala bolaget blir chanslöst om upphandlingarna är stora och kräver tillgång till mängder av bussar och depåer.
Kvar står vi då med ett fåtal internationella jättar i transportbranschen. Och då finns inte längre vd:n en trappa upp från depån, utan i en fjärran storstad. Då är ägandet inte längre en människa i bygden, utan snarare en anonym pensionsfond i New York.
Kanske är det också konsekvenserna av den här omstöpningen som vi ser i Motala, Vadstena, Ödeshög, Mjölby och Österbymo – där problem på bussar inte har tagits tag i. Hade det varit lokalt verksamma bussbolag hade det nog aldrig gått så långt.