Det här gula huset i Skänninge fick nationell uppmärksamhet, efter att Mjölby kommun krävt att det skulle målas om.
Är 80-talskåkar i Mjölby värda att skydda i lag så att de bevaras i någorlunda oförändrat skick till eftervärlden? Knappast.
Enligt det underlag som stadsbyggnadskontoret använder är dock stora delar av Mjölby tätort utpekad som kulturskyddat område – däribland ordinära enplanshus från 1980-talet. Det har lett till att husägare till helt vanliga villor och lägenheter avkrävs bygglov för i stort sett allt.
I en rad reportage har Corren avslöjat det här – och mycket mer. Som att kulturmiljöinventeringen som är underlag för kommunens beslut inte är färdig. Att politikerna utan resultat har förbjudit tjänstemännen att använda inventeringen. Och att Mjölby kommun vägrar att lämna ut handlingarna.
Det finns mycket som är uppseendeväckande i det som har framkommit i granskningen. Som fallet med Klaras funkishus.
Klara säger att ett dörrbyte tog två år för att kommunen petade i minsta detalj, som nyansen på ytterdörren. Och efter att en leverantör av kaminer besökt Klaras hus fick kaminföretaget ett mejl från kommunen, som undrade om de gjorde jobb i huset.
Något annat som sticker ut är hur lite förtroende det verkar finnas mellan de högsta cheferna i kommunen och politikerna. När politikerna förbjuder användning av den ofullständiga inventeringen kallas det i stället för ett kunskapsunderlag – och fortsätter att användas. När byggnämnden ger Klara rätt om ytterdörren på funkishuset antyder samhällsbyggnadschef Johan Cöster att det beslutet kanske inte skulle stå sig i högre instans.
Här närmar vi oss också det kanske mest besvärande som granskningen kastar ljus på – att vi har en lagstiftning i Sverige som saknar proportioner. För det kan knappast vara önskvärt att kompetenta människor på kommuner och domstolar ska ägna sig åt att avgöra fall som handlar om vilken nyans det ska vara på en ytterdörr på ett funkishus i Mjölby. Det är slöseri med skattepengar och mänsklig förmåga.
Men det är uppenbart där vi är – och många som är mitt i det verkar inte ens tycka det är konstigt.
Det är inte heller första gången den här typen av fall uppkommer i Mjölby. För tio år sedan krävde kommunen att en husägare i Skänninge skulle måla om sin villa, som målats i flera nyanser av gult. Den kulturhistoriska miljö som den gången skulle värnas var en 40-talsvilla i närheten av en bensinmack och en återvinningsstation. Lyckligtvis satte länsstyrelsen stopp för kommunens krav.
Samtidigt har inte alltid Mjölby kommun ett strikt förhållningssätt till kulturvärden. Exempelvis vill kommunen riva ut gamla fönster på Veta skola och ersätta med nya. Ett bygglov för Mjölbys gamla tingshus har kritiserats för att inte ta hänsyn till byggnadens kulturhistoriska värde.
Det framstår alltså som att lagstiftningen och tillämpning av den är både oproportionerlig och oförutsägbar. Och det bygger inte förståelse eller acceptans för lagen bland de medborgare som träffas av den.
På Veta skola vill kommunen byta ut de gamla fönstren med munblåst glas mot nya sprutlackerade fönster med floatglas.
Lyckligtvis har regeringen insett det här. I en lagrådsremiss föreslås omfattade förenklingar av reglerna för bygglov. Motiveringen är att den gällande plan- och bygglagen har blivit svår att överblicka, förstå och tillämpa.
Det är – på myndighetssvenska – en totalsågning.
Hur bör då kulturskyddet utformas? För ett sådant måste vi ha. Det är en fråga som leder till ytterligare en – vilka hus och kulturmiljöer är värda att skydda?
Domkyrkan, såklart. Vadstena slott. Industrilandskapet i Norrköping. Alltså miljöer som är både uppskattade och viktiga för att förstå vår historia.
Sedan finns det klurigare fall. Det kan finnas skäl att värna ett båtmanstorp, en byskola eller ett egnahemsområde om de behövs som pusselbitar för att förstå gamla hantverkstraditioner och hur samhället har utvecklats.
Genom att bevara gamla byggnader räddar vi också fönster i tiden – som kan hjälpa oss att förstå vad som har format människorna som verkat på en plats före oss. Med det här perspektivet kommer det att finnas skäl att skydda några 80-talshus till eftervärlden.
Samtidigt får vi inte glömma människor som lever här och nu. Vi får inte glömma att hus och stadsmiljöer måste utvecklas med tiden, så att de fortsätter att fylla en funktion. Om ett hus inte längre tjänar ett syfte brukar det leda till att det inte längre tas om hand, börjar förfalla och slutligen försvinner.
Omsorgen om kulturmiljöer får alltså inte bli kvävande. Ju dyrare och krångligare det är att äga ett hus med kulturvärden desto färre överlever till eftervärlden.
På det här sättet riskerar också Mjölby kommuns strikta förhållningssätt till kulturvärden att motverka sitt syfte. Ett oproportionerligt och oförutsägbart kulturskydd riskerar att i längden knäcka fler värdefulla miljöer än det räddar.