Sätt in hemvärnet. Grundläggande infrastruktur måste skyddas.
Polisen utreder ett 30-tal oförklarliga fall av sabotage mot telemaster i Östergötlands och Kalmar län. Redan för en månad sedan kunde Västerviks-Tidningen avslöja att polisen kopplade samman två incidenter kring påsk, en i Gamleby och en i Åby utanför Norrköping. Nu har SVT Nyheter kommit med uppgifter som ytterligare visar på allvaret och storleken.
Kablar har klippts sönder. Säkringar har förstörts.
I vissa fall har angreppen gjort att mobilnätet inte går att använda.
Sabotagen har pågått i drygt en månad. Och nästan alla angripna telemaster ligger i samma område – längs med E22:an mellan Norrköping och Kalmar.
Läget är skarpt. Post- och telestyrelsen har periodvis aktiverat sin krisstab för att hantera situationen. Regeringen ser allvarligt på det, rapporterar SVT.
Vem som ligger bakom går det bara att spekulera i. Är det en tokstolle? Kriminella som utpressar företag? Främmande makt?
I det här läget är dock inte det viktigaste vem som kan tänkas göra det. Snarare är det hur vi förmår att hantera situationen.
För är det något vi vet är det att samhället är sårbart om mobilnätet eller elsystemet inte står emot angrepp. Det gäller i såväl freds- som krigstid.
Försvinner elen blir läget snabbt akut för många. Maten börjar ruttna i frysar. Vatten går inte att få i kranen. Bilar går inte att tanka.
Utan mobiltäckning slutar mängder med samhällsbärande funktioner att fungera. Bank- och betalsystemet blir otillgängligt för många. Hemtjänstens trygghetslarm lägger ner. Det går inte att ringa 112. Och ofta finns inte någon backup, då fasta telefoner och fysiska servicekontor i stort sett är borta.
Vi måste alltså ha förmågan att snabbt och med kraft kunna stoppa angrepp mot samhällsviktig infrastruktur, så som mobilnätet. Och kan vi inte klara av det i fredstid lär vi inte heller klara det i krigstid.
Vi vet också att gränsen mellan krig och fred inte är lika knivskarp som förr. Visserligen har fientligt inställda länder alltid prövat sina grannländer, genom informationsinhämtning och att testa beredskapen på olika sätt. Det fick Sverige erfara under kalla kriget.
Men nu har påverkansoperationer under fredstid blivit allt vanligare. På sociala medier kan vi nås av budskap som fientligt inställda makter vill sprida för att destabilisera samhället. Utanför kusterna kapar fartyg tillhörande den ryska skuggflottan el- och kommunikationskablar på havsbotten. Hela tiden finns också hotet om en planerad miljökatastrof på Östersjön.
Det är i det här läget vi befinner oss – där vi vet att länder som vill oss ont kommer att ge sig på Sveriges elsystem och mobilnät.
I det ljuset är det obegripligt att den svenska staten inte förmår att visa större handlingskraft när mobilnätet så uppenbart angrips, vecka efter vecka i samma område. Alla varningslampor blinkar ju rött.
Var är vägspärrarna på E22:an? Var är hemvärnet? Var är uppmaningen till medborgare att hålla koll och rapportera in allt misstänkt?
Visst går det att invända att det är större chans att hitta den som utför sabotagen om det ageras i tysthet. Men – med all respekt för myndigheternas arbete – verkar inte den strategin ha lyckats.
Att undvika större insatser med polis och militär för att sådana kan skapa oro i samhället är inte heller det ett bra argument. Tvärtom bör vi inte undvika insatser som understryker det allvarliga säkerhetspolitiska läget.
Det viktigaste nu är att få slut på sabotagen mot våra telemaster. Att stoppa angriparen.