Den 3 juli år 1944, strax efter klockan fyra på eftermiddagen, inträffade en minolycka i Palovaara strax söder om Haparanda. Fjorton värnpliktiga i militär beredskap omkom när stridsvagnsminor exploderade: nio livgrenadjärer från I 4 i Linköping och fem ingenjörssoldater från Stockholm.

Dessutom skadades elva, en av dem svårt.

-- Nu är det alltså sextio år sedan denna tragiska olycka hände, konstaterar Bengt Nilsson på Grindstugevägen i Linköping.

Han var en av de värnpliktiga som fick i uppdrag att röja och desarmera ett fält med stridsvagnsminor vid gränsförsvaret, vid en tidpunkt då slutet på andra världskriget kunde skönjas. Under jobbets gång utlöstes en av de rostiga minorna och det fick till följd att fler detonerade.

Tog en rökpaus

-- Jag blev endast lindrigt skadad och det berodde på att jag och en annan soldat beslöt att ta en rökpaus så vi var ett stycke bort från den plats där explosionen inträffade. Utan denna paus hade vi helt säkert omkommit.

-- Vi hade fått order att desarmera några minor vid ett trädgårdsstängsel. Jag och kamraten bar undan de minor som redan desarmerats. Sedan vi beslutat att röka satte vi oss på en hög av desarmerade minor.

-- Då vi hörde explosionerna lade vi oss ned på marken, där vi låg tills det tystnat. Sedan ålade vi oss fram till kratern och fann flera döda kamrater.

Bengt Nilsson blev själv skadad av splitter och fick ligga två veckor på sjukstugan i Haparanda.

I Correspondenten från 4 juli 1944 står bland annat följande om olyckan:

"Marken skakade på ett område av flera kilometer och en svart kaskad av jord slungades ett 50-tal meter upp i luften. I hus 2 à 3 km från olycksplatsen öppnades dörrarna av skakningarna och lufttrycket.

Flera av männen ljöto en ögonblicklig död och andra blevo mer eller mindre skadade. Det stod genast klart att explosionen krävt många dödsoffer. Så gott som alla, såväl de döda som de ännu levande, hade fått kläderna bortslitna från kroppen.

Nya detonationer

Samtidigt måste emellertid sökandet efter offren, som vid explosionen slungats ända till 200 meter från olycksplatsen, bedrivas med största möjliga försiktighet med hänsyn till fara för nya detonationer i minfältet." Bengt Nilsson säger att det aldrig framkom någon egentlig förklaring till den svåra olyckan. De som möjligen hade kunnat ge besked dödades på platsen.

Ceremoni i Linköping

På dagen 60 år efter den tragiska händelsen hålls minnesstunder både i Palovaara och Linköping för att hedra de omkomna.

-- Det blir en kort och enkel ceremoni, berättar Anders Hill från Garnisonsmuseet, som ansvarar för arrangemanget på korumplatsen vid Grenadjärvallen.

På lördag

Efter samlingsmusik startar programmet klockan tio på lördag förmiddag. Flera regementschefer kommer att medverka och Per-Arne Ringh håller minnestalet. Stig Edlund, som var kompanichef 1944, och Harald Tigerström, mångårig regementspastor, lägger ner en krans på platsen.

En del gäster, som hade anknytning till regementet och händelserna för 60 år sedan, är inbjudna. Kanske kommer det också anhöriga till soldater som var med om olyckan i Palovaara den 3 juli år 1944, då fjorton unga människor miste livet.