Therese Johansson, chef för psykiatricentrum i Region Östergötland.
Efter förra årets varsel och besparingar försvann drygt 100 tjänster från psykiatrin i Region Östergötland. Men det räckte inte för att nå sparkraven – kostnaderna var fortfarande för höga. Dessutom hade många av de personer som slutat haft yrken som krävs för att vården ska leva upp till vissa minimikrav. Det handlade exempelvis om psykologer inom barn- och ungdomspsykiatrin.
Därför kom tidigare i år besked om ytterligare neddragningar. Psykiatrin skulle göra sig av med 38 tjänster, och på så sätt frigöra medel att anställa till andra tjänster.
Nu är förhandlingarna klara mellan regionen och facket om vilka tjänster som försvinner (se faktaruta). Det är framförallt Linköpingsklinikerna som drabbas, där man nu bland annat ska minska antalet terapeuter, kuratorer, och skötare. Exakt hur det här ska gå till är dock komplicerat, menar psykiatricentrums chef Therese Johansson.
– Man behöver sätta det i relation till den omställning som vi gör. Att vi ska ställa om organisationen möjliggör också att man kommer att anställa på andra vakanser. Därför blir det en utmanande logik i att bara säga att det kommer att tas bort, för det kommer det inte alltid att göra, säger hon.
Hur många färre blir ni då egentligen inom psykiatrin till följd av det här?
– Jag har inte det svaret att ge dig. Det är en otrolig logistik att titta på alla vakanser. Det är en siffra idag och en annan imorgon.
Vad som däremot står klart är att man i juni i år var 136 medarbetare färre än vad man var i slutet av 2023, innan varslet. I en granskning som Corren har gjort vittnar anställda inom psykiatrin om att man inte klarar av att ge den behandling man hade önskat, eftersom det saknas personal. Inte minst handlar det om bristen på möjlighet till samtalsstöd, och personalen berättar att man tvingas hänvisa patienter till vårdcentraler och kyrkan. Vad som kommer att hända när ytterligare tjänster försvinner oroar medarbetarna.
– Det är fullt förståeligt att de här förändringarna väcker oro hos både medarbetare och patienter. Det ser jag och är medveten om. Sen tänker jag att medarbetarnas reaktioner visar på att det finns ett oerhört stort engagemang. Och det är nånting bra. Så jag ser med hoppfullhet på att vi nu tillsammans kan hjälpas åt för att genomföra de förändringar som krävs, säger Therese Johansson.
Är ni klara med besparingar nu?
– Jag vill vara noga med att säga att vi är mitt i det, men den bedömning jag gör just nu är: ja.