18 anställda i psykiatrin vittnade framför Correns kamera - och berättade att patienter som behöver behandling inom specialistpsykiatrin istället hänvisas till kommunerna och kyrkan på grund av resursbrist.
Psykiatrin i Linköping har drabbats hårt av Region Östergötlands besparingar. Correns granskning visar att terapeuter, kuratorer och andra yrkesgrupper som ger behandling i form av samtalsstöd har minskat dramatiskt.
Framför Correns kameror har personalen som är kvar vittnat om att besparingarna i kombination med anställningsstopp och frånvaro – som sjukskrivning och föräldraledighet – har resulterat i att de inte kan ge alla patienter den vård de behöver.
Istället hänvisas patienterna till andra delar av samhället – som Sjukhuskyrkan och kommunens växel.
Hos Linköpings kommuns Råd och stöd-mottagning märktes ett större inflöde av hjälpsökande med koppling till psykiatrin fram tills att den stängde i april, enligt socialdirektör Yvonne Thilander.
I protokoll från en arbetsplatsträff på Psykiatriska kliniken står det rakt ut att ”patienter får vända sig till Kontakt Linköping tel 013-20 60 00 (kommunen växel) eller att Svenska kyrkan kan hjälpa till.”
– Senast idag hade jag en patient där man i journalen hänvisar patienten till Svenska kyrkan eller kommunen – för att patienten ska få en samtalskontakt, sa specialistsjuksköterskan Anna-Maria Birgersson till Corren.
När Corren visade vittnesmålen från psykiatripersonal som sa att de tvingas hänvisa patienter som behöver samtalsstöd av specialistpsykiatrin till kommunen och kyrkan tyckte inte Marie Morell (M) att det lät konstigt.
Varken psykiatricheferna eller regionstyrelsens ordförande Marie Morell (M) tycker att det här är anmärkningsvärt på något sätt.
– Till kommunen och sjukhuskyrkan, ja det är vanliga instanser, sa BUP-chefen Åsa Kastbom.
– Vi uppmuntrar ju till att använda civilsamhället och att vi ska jobba tillsammans med dem, sa Marie Morell (M).
”Kyrkan, kommunernas växlar och olika frivilligorganisationer gör ett ovärderligt arbete, men vi är inte rustade för att bära det ansvar som hör hemma inom den specialiserade psykiatrin”, säger Åsa Konradsson-Geuken, ordförande i Schizofreniförbundet.
Flera frivilligorganisationer reagerar kraftigt på de uppgifterna:
– Det är ett systemskifte som sker i det tysta, där det offentliga steg för steg abdikerar från sitt ansvar. Kyrkan och frivilligorganisationer gör ett ovärderligt arbete, men vi är inte rustade att bära det ansvar som hör hemma inom den specialiserade psykiatrin, säger Åsa Konradsson-Geuken, ordförande i Schizofreniförbundet.
– Det är så klart okej att tipsa om andra verksamheter, men dessa verksamheter ska inte ersätta den befintliga vården, utan finnas där som ett komplement, säger Marcus Eriksson, regionansvarig på Suicide Zero.
Marcus Eriksson, regionansvarig Suicide Zero: ”Vi kan inte ersätta den befintliga vården.”
Ola Lindroth, präst i Sjukhuskyrkan i Linköping, är en av dem som besöker patienter på sjukhuset. Samtalen utgår från det som patienten vill prata om.
– Oftast handlar det om existentiella frågeställningar: Varför blev det så här? Finns det ett liv efter döden?
Han känner inte till att fler sökt kontakt med kyrkan efter besparingarna inom psykiatrin, men har hört att det förekommer att patienter hänvisas till kyrkan.
– Psykiatrin har den medicinska aspekten på hur den psykiska sjukdomen ser ut och det kan vi inte gå in i. Det får sjukvården svara för. Där finns en gräns. Men de här andra existentiella frågeställningarna kan vi hjälpa till att vrida och vända på. Det är kyrkans uppdrag.
”Psykiatrin har den medicinska aspekten på hur den psykiska sjukdomen ser ut och det kan vi inte gå in i”, säger sjukhusprästen Ola Lindroth.
Men han är tydlig: Det blir inte samma sorts samtalsstöd som inom psykiatrin. Samtalet om de existentiella frågorna är egentligen nästan lika oavsett om patienten har en psykisk sjukdom eller har en cancerdiagnos.
– Om man får ett svårt cancerbesked så kan det handla om att det finns en ändlig tid kvar. För den som har gjort ett suicidförsök och hamnat inom psykiatrin så kan man också hamna i det samtalet: Vad betyder döden?
”Det är inte vårt uppdrag. Det skulle ju vara kvacksalveri om vi ger psykiatrivård”, säger Linköpings socialdirektör Yvonne Thilander om att specialistpsykiatrin hänvisar patienter till kommunen för samtalsstöd.
Yvonne Thilander, socialdirektör i Linköpings kommun, beskriver gränsdragningen som den svåraste utmaningen mellan regionen och kommunens uppdrag.
– För att få hjälp av socialtjänsten ska man ha svårt att klara sin livsföring, vardagslivet, till exempel hur man betalar räkningar, behåller en bostad eller ett jobb. Det är vårt huvudsakliga uppdrag. Medan regionens uppdrag är att behandla fysisk eller psykisk ohälsa. Ren sjukvård.
Men kan kommunen hjälpa till om regionen inte mäktar med?
– Vi kan aldrig ta en annan huvudmans ansvar. Socialtjänsten får inte ge insatser som vården skulle ha gett. Det skulle ju vara kvacksalveri om vi ger psykiatrivård. Så det tror jag inte heller regionen menar att vi ska göra. Det blir likställt med om regionen skulle säga att nu kan inte vi ge den här cancervården längre, så kommunen får göra det. Så gör man inte.
Har du egna erfarenheter? Hör av dig till reportrarna tina.enstrom@corren.se eller jasmine.hubinette@corren.se. Eller tipsa anonymt via vår krypterade tipstjänst Newsleaks.
Läs och se mer:
DEL 1: Brytpunkten i psykiatrin: ”Vi kan inte hjälpa dig” - se filmen där 18 anställda vittnar
DEL 2: Psykiatriläkaren: ”Jag ligger vaken på nätterna” - se läkarens ärliga berättelse
DEL 3: Ansvariga: Fler kommer avvisas från specialistpsykiatrin - se politikerns reaktion på videon med de anställda
DEL 4: Hejaropen och patienternas berättelser - reaktionerna på videon
DEL 5: Politiker: "Fullkomligt oacceptabelt" - så reagerar oppositionen på personalens berättelser