Anna Rinman, sjuksköterska på Ätstörningsmottagningen, berättade att de har flera års väntetid för barn med hög ångest och ibland suicidtankar.
Personalen som jobbar inom psykiatrin i Linköping vittnade med gråten i rösten framför Correns kameror om barn, ungdomar och vuxna som de måste välja bort. Barn som inte går i skolan. Vuxna som inte kan jobba. Föräldrar som överväger att ta sitt liv. Deras budskap var att besparingarna har slagit alltför hårt och att det därför är stor risk att patienter far illa eller tar sitt liv.
Ansvariga chefer och Region Östergötlands högsta ansvariga politiker höll med om att besparingsprocessen och anställningstoppet har slagit hårt mot vissa kliniker, men sa att de inte fått signaler om att patientsäkerheten är hotad på det sättet.
Efter videon och artiklarna har hejaropen till personalen och berättelserna om psykiatrin strömmat in till Corren.
Flera jobbar själva inom psykiatrin: ”Ett stort tack till alla er som vittnar om den omöjliga arbetssituationen, hög igenkänning." "Hejarop kommer här från en annan BUP-anställd." "Det här är så fruktansvärt, att inte få hjälpa när vi har kompetensen.”
Andra är anhöriga:"Som nära anhörig har jag sett den så kallade vården som oftast bara består av piller." "När de vuxna sprungit in i väggen hårt många gånger och det äntligen är familjens tur, är de för trötta för att BUP eller någon annan ska kunna trassla upp skiten."
Michael Gustavsson, skötare i slutenvården, var en av de anställda som vittnade om konsekvenserna av besparingarna.
En patient skriver att hon känner igen sig i det personalen berättar om öppenvården: ”Jag har varit rejält deprimerad och har tänkt på döden varje dag. Varje stödsamtal var värdefullt för mig, jag behövde dem så innerligt. Men av sex beviljade samtal ställdes fyra in. Jag vet inte varför.”
En patient blir skickad fram och tillbaka mellan vårdcentralen och psykiatrin:“När jag behövde en samtalskontakt hänvisade psykiatrin mig till vårdcentralen. Men vårdcentralen sa nej – eftersom jag 'tillhör psykiatrin'. Ingen tar något ansvar. Jag vill inte skylla det här på enskilda personer, för jag förstår att psykiatrin inte har förutsättningar att ta hand om sina patienter.”
En mamma berättar: “Vi väntar på behandling för vårt yngsta barn. Första kontakten togs i november, bedömningen blev klar i februari/mars, troligtvis samtalsstöd tidigast under senhösten. Vårt barn kämpar, vi sliter. Jättehög frånvaro i skolan. Ett helt skolår är alltså kastat i sjön.”
Verena Åhlin, specialistläkare på BUP, konstaterade att man måste jobba i team inom psykiatrin. Därför drabbas vården hårt när det är brist på personal som kan ge samtalsstöd. ”Man kan inte bara vara en ensam läkare som behandlar en familj.”
En person med ätstörning berättar att psykiatrin hänvisar till Linköpings kommun– samtidigt som kommunen har dragit ner: ”Jag har varit inlagd flera gånger de senaste två månaderna på grund av suicidskydd. Öppenvården hänvisar nu till kommunen. Samtidigt har Linköpings kommun sparat in på boendestöd. Nu blir man bara beviljat sex månader i taget och sedan slutet av mars har jag varit utan. Tack vare pengar från en stiftelse har jag kunnat träffa en psykolog privat. Hon har varit min livlina. Men nu är pengarna snart slut. Jag mår bara sämre och sämre. Hur ska jag hitta en vilja att leva när jag inte får hjälp?”
En pappa till ett vuxet barn skriver att det är svårt att hjälpa när man inte får insyn i vården: ”Mitt barn gjorde ett försök till självmord med sprit och tabletter. Hen fick följa med ambulans till psykiatrin på natten, men fick lämna psykiatrin efter lunch utan att vi blev informerade. Hen fick dessutom med sig alla tabletter som ambulanspersonalen hade tagit med efter suicidförsöket. Vad i helvete, tänker man då.”
Har du egna erfarenheter? Jobbar du inom psykiatrin? Hör av dig till reportrarna tina.enstrom@corren.se eller jasmine.hubinette@corren.se. Eller tipsa anonymt via vår krypterade tipstjänst Newsleaks.