– Ibland tar lärare för stor hänsyn till föräldrar och glömmer bort att ha elevperspektiv. Men vi pedagoger måste alltid ha elevperspektiv. Det står i lagstiftningen och i våra yrkesetiska principer, säger Marléne Stenman.
Hon är lärare på barn- och fritidsprogrammet vid Kungshögagymnasiet i Mjölby och har länge engagerat sig yrkesmässigt och privat för flickor (och pojkar) som utsätts för tvångsgifte, våld, förtryck eller kontroll av sina familjer och släkter.
Kan man jobba i förskola eller skola och aldrig stöta på elever som lever i hedersförtryck?
– Absolut inte. Inte en chans. Det här finns överallt, svarar Marléne Stenman med övertygelse.
Samtidigt som Marléne Stenman är kritisk till att skolpersonal, liksom socialsekreterare och poliser, inte alltid vill eller förmår upptäcka barn som lever i hedersstrukturer vill hon framhålla att det finns hjälp att få.
– Östergötland är ett län där det finns stor kunskap samlad, säger hon.
Här finns bland annat länsstyrelsens nationella kompetensteam mot hedersförtryck, nätverket Shanazi Hjältar och Hjältinnor i Linköping och projektet Det handlar om kärlek med bas i Norrköping.
I tidigare artiklar om hedersvåld och hedersförtryck har vi berättat om Samira, flickan som en enda gång under hela sin skolgång stötte på en lärare som förstod att något var fel och som ställde frågor om Samiras liv. Vi har också berättat om Göran, näringsidkaren som tagit emot praktikanter och upprörts över hur skolor nonchalerar tjejernas uppenbara kamp för att överleva våld och kontroll i hederskulturer.
– Jag har fått höra från skolpersonal att de här tjejerna vet vad som gäller för dem, att de får foga sig i reglerna som deras familjer sätter upp och att vi inte kan göra något åt det, och att de ändå kommer att bli bortgifta, sa Göran i vår intervju.
Marléne Stenman konstaterar att det finns okunskap och rädsla för att ställa frågor om hedersförtryck.
– Men om den som söker hjälp, eller den som försöker hjälpa, stöter på en sådan inställning – gå vidare! Det finns tillsynsmyndigheter. Det finns hjälp att få, säger Marléne Stenman med eftertryck.
Varför kan lärare och annan skolpersonal känna rädsla för ämnet?
– Jag tror att vi ibland tänker att ”deras kultur är sådan” och att vi måste acceptera och tolerera det. Den toleransen blir farlig om den sker på bekostnad av barns frihet.
Varför vill vissa ta så stor hänsyn till kultur och religion, i Sverige som är så hårt sekulariserat?
– Det finns en skräck för att bli ifrågasatt, för att andra ska tro att man är främlingsfientlig. Men det gäller helt enkelt att fokusera på barnperspektivet, i alla lägen, säger Marléne Stenman.
Tecknen på att en flicka kontrolleras, förtrycks och riskerar att giftas bort blir tydliga då hon går på högstadiet och i gymnasiet. Men signaler finns långt tidigare.
– Alla pedagoger måste lägga ett pussel. Idag ser vi oftare föräldrar som sätter slöja på sina flickor i förskola och lågstadiet. Det kan vara en signal om begränsning och att det kommer mer, säger Marléne Stenman.
Andra pusselbitar kan vara att elever inte får delta i idrott, sim- eller dansundervisning, alltid måste skynda hem efter skolans slut eftersom de är förbjudna att umgås med andra barn, eller gymnasieelever som inte tillåts ha egen mobil.
Mjölby kommun undersöker, på Marléne Stenmans initiativ, möjligheten att införa en gemensam strategi för hur alla kommunanställda ska agera vid misstanke om pågående hedersförtryck.