LÄS MER: Hyllningen efter målkalaset
Linköpings FC gick som ett spjut mot SM-guld 2016, och av bara farten styrde klubben mot en oväntad upprepning 2017.
Men i år har det varit fladdrigt.
LFC har tappat fart och man har flera gånger undrat vart den östgötska mästarklubben är på väg när huvudtränaren på bara några månader bytt namn fyra gånger. Från Björkegren till Walfridson till Jensen och nu till Unogård. På anfallssidan, de som ska göra de där avgörande målen som skiljer succé från fiasko, har det varit lika ombytligt. Ess som Dowie och Banusic är borta och i väntan på att Hurtig ska hitta gammal form och de sena internationella nyförvärven ska bli varma i kläderna är det mittfältare som får fixa biffen framåt.
Som sagt, vart är LFC på väg?
Men höjer man blicken och tänker ett varv till förstår man att det bara kan finnas ett håll som LFC tittar och strävar mot, trots turbulensen senaste halvåret. För LFC finns bara en väg, och det är upp. LFC ska upp till allsvensk guldstrid, om inte i år så nästa år, och LFC ska i höst återigen försöka gå långt i Champions league.
Även om tränarbyten och snabba spelarköp alltid urholkar plånboken på kort sikt, så ska musklerna på lång sikt finnas för att fortsätta vara med i de större sammanhangen.
"Om vi går till kvartsfinal i Champions league i vår, så värvar vi till det i vinter", försäkrar LFC-ordföranden Christer Mård, samtidigt som han är väl medveten om vilka hinder som finns för att överleva de två första omgångarna i Europa.
Jag tycker att det känns häftigt, att titta på en direktsänd lottning på Uefas sajt och att Linköping där är ett seedat lag bland alla storklubbar på kontinenten.
Jag tror att LFC fortsatt är ett aktat namn bland världens toppspelare också, även om laget är lite nere i källaren den här säsongen. Med ett bra rykte kommer nya vassa elvor byggas de närmaste åren, ett lag som är på väg någonstans är alltid attraktivt att vara i och att gå till.