LÄS MER:Amandas specialinbjudan till LFC-matchen
LÄS MER:"De klev in på planen och skrek"
Jag var i 13–årsåldern när min dåvarande förening bestämde att det skulle vara obligatoriskt för alla spelare att gå en domarutbildning. Efter utbildningen blev alla som var med uppskrivna på en telefonlista dit de tränarna som hade lag som spelade sjumanna kunde vända sig om de behövde domare. Dels gjordes detta för att vi ungdomar skulle ha möjligheten att tjäna en extra slant men också för att vi som fotbollspelare skulle få en större förståelse för spelet i sig och för domarens roll.
Det var en riktigt bra satsning. Jag blev uppringd på direkten och började döma ganska snabbt. Jag var också otroligt exalterad när jag sprang in till en av sportkedjorna i stan och köpte på mig ett kit med domarsaker. Till det röda och det gula kortet fixade jag till och med ett svart litet fodral.
Nervositeten innan min första match gick nog att ta på. Det var dock småflickor jag dömde och det gick riktigt bra. Efter matchen fick jag inte en klassisk handskakning som tack av tjejerna från de båda lagen utan istället fick jag en stor gruppkram.
Jag var otroligt lättad och lycklig. Det var inte så hemskt ändå. Jag dömde ett par matcher till och fick även vara med och döma en inomhuscup i Ryd.
Men.
Sedan kom matchen som förändrade ALLT.
Jag skulle döma min andra rena pojklagsmatch, som kanske var min åttonde match totalt, där lagen innehöll pojkar som var tio år. Eftersom jag hade dömt ett par matcher ville jag ta nästa steg och hade bestämt mig för att försöka ge spelarna fördel i första hand istället för att blåsa på direkten. Den första halvleken gick riktigt bra och det var inga klagomål. Dessutom totaldominerade det ena laget och det var i princip spel mot ett mål. Men i en situation kom en av spelarna fri mot målet och en annan kille gick in axel mot axel i straffområdet vilket gjorde att den andra killen ramlade. Jag som domare tyckte det var okej med lite tuffare spel och dömde inte straff – men där höll inte föräldrarna med.
Resten av matchen blev ett helvete. Föräldrarna skrek konstant och klagade på allt jag gjorde på planen. De började störa sig på att jag inte blåste på direkten vid vissa situationer (jag försökte som sagt ge fördel i första taget) och när jag väl slutade med att ge fördel för att de skrek så mycket var istället det fel. Värst av allt var att föräldrarnas beteende gjorde att barnen drogs med i jargongen och jag hade till slut även de två pojklagen emot mig. Det var inte lätt att som 13-årig tjej stå emot både föräldrar, tränare och spelare. En av tränarna kom fram efter matchen och frågade om jag var okej. Men hans försök till att måla över både sitt och föräldrarnas tidigare beteende föll platt när en förälder samtidigt gick förbi oss och snäste högt att "Det här var den sämsta domaren hon någonsin varit med om".
Pojkarna var tio år. Det ena laget vann tvåsiffrigt. Föräldrarnas och barnens liv gick vidare. Jag slutade döma helt. Den lilla glöd som tidigare skapats var bortblåst. När jag kom hem kastade jag pipan, min domartröja och mina gula och röda kort i papperskorgen.
Problemet ligger i att föräldrarna inte blir utbildade och att man inte skapar rätt attityder i föreningarna till en början. Förbunden borde lägga sina insatser i just föräldrautbildning med fokus på attityd – där problemet är – istället för att ändra synen på tabeller och resultat. Jag fick upp hoppet en aning i Amandas fall när ÖFF nu gått ut med att de ställt in de båda lagens nästkommande matcher i helgen och istället samla båda lagens ledare, föräldrar och spelare till en träff. Det är helt rätt väg att gå. Dock behöver det bli mer och större insatser generellt när det gäller just att utbilda föräldrar. Det var elva år sedan jag dömde min sista match, ändå har vi inte kommit längre.