Äppelträden blommar för fullt på ett grönskande Staffansbo gård utanför Boxholm. Här hörs både hönsens kackel och fårens bräkande, en ljudkuliss som förstärker känslan av att ha klivit in i Astrid Lindgrens Bullerbyn.
Vår på gården betyder att det föds en hel del djurungar, både lamm, kaniner, kycklingar och kalvar finns på sina håll. Över gårdsplanen kommer Nadine Joelsson gående.
– Det har kommit ungefär 50 lamm hittills, men vi väntar runt 20 till, säger hon när vi går in i ladan där fåren håller hus.
Här möts vi av många nyfikna blickar. Den charmigaste av dem alla är flasklammet Åttan, som vilar mjukt mot Nadines mage när hon plockar upp lammet i famnen. Det väntas nämligen inte bara djurungar på gården den här våren. Om ungefär tre veckor är Nadine beräknad att föda sitt och sambon Fredriks tredje barn.
– Men jag tror att det kommer innan. Jag hoppas det, säger Nadine, som haft en tuff graviditet.
Hon drabbades tidigt av hyperemesis, extremt gravidillamående. Som om inte det räckte har hon även stora problem med foglossning.
– Sedan har jag det här att man får jättemycket sammandragningar, så man måste vila hela tiden. Jag har haft kämpiga graviditeter tidigare, men den här har varit extrem, säger Nadine och fortsätter:
– Jag har fått det mesta man kan få. Och det går ju inte så bra ihop med det här livet heller.
Jag har fått det mesta man kan få
Nadine
Nadines sambo Fredrik arbetar med naturvård, och jobbar därför borta mycket. I vanliga fall kan Nadine ta hand om gården på egen hand när han är iväg, men nu har de fått mycket hjälp av bland annat grannarna Linda och Emil. Barnen hjälper också till lite, och älskar att få mata flasklammet Åttan.
– Och vi har svägerskan och hennes kille som bor här borta som har hjälpt till jättemycket. Annars hade det inte gått alls.
Nadine har inte kunnat ta hand om fåren sedan gravidvecka sju. Hon klarar fortfarande av att sköta hönsen och kaninerna, men hon känner stor frustration över att inte kunna leva livet som vanligt.
– Det tär ju på hela livet, både psykiskt och fysiskt. Att inte kunna göra det man brukar göra när man är så himla van att kunna göra allt.
Nadine älskar att få vara ute bland sina djur. De bringar både glädje och lugn. Även när hon haft det som kämpigast med kroppen har hon bara velat gå ut och ta en runda för att se hur de har det.
– Även om jag hade någon som var här hela tiden och hjälpte mig med djuren så hade jag inte klarat av psykiskt att inte gå ut. Man vill ju bara vara ute i sitt liv. Så det har varit jättesvårt. Det är som att vara fast i sin egen kropp.
Nadine ser fram emot att snart ha en bebis med sig ute på gården, istället för att vara i det här tillståndet.
– Det är ju inte helt ovanligt med tuffa graviditeter, men det känns inte som att man pratar så mycket om det. Det har varit något hela graviditeten. Det ena har avlöst det andra. När illamåendet började lägga sig kom foglossningen.
Vi går vidare bland alla djur. Nadine visar upp två små fluffiga kaninungar. De är några veckor gamla. Det finns ett helt gäng gulliga ungar inne i kaninavdelningen, men där ska vi inte störa just nu, då en hona verkar ha börjat göra sig redo att föda.
Vi får även möta kycklingen Julia Gulesson. Efter ett misslyckat kläck blev hon den enda kyckligen från just den kläckningsomgången. Hon har blivit Nadine och Fredriks två barns favorit.
– Hon är med dem på allt. Hon sitter med när vi fikar, åker cykelkorg och hänger med på minitraktorn. Hon springer efter barnen hela tiden, de har blivit hennes trygghet, säger Nadine med ett skratt.
I en av hagarna bakom ladugården går även gårdens första minikalv. Förra året köpte nämligen familjen kor av rasen Dexter. Efter att en misslyckad kalvning med en av de andra korna gläds man lite extra åt den svarta lilla kalven som studsar runt i gräset.
– Jag har fått för mig att han heter Valdner, säger Nadine och ler åt den lilla kalvens försök att få igång sin mamma för lite lek. Mamman är dock mer intresserad av det goda, gröna gräset.
Snart är även längtan efter den lilla människobebisen över och två stolta storasyskon kan visa den lille livet på gården.
– Jag ser framför mig hur de andra två springer runt med en barnvagn. Och hur jag kan börja göra mer med djuren igen, skrattar Nadine.
Vi kommer att följa livet på Staffansbo gård i ett antal artiklar. Det här är del 2. Den första delen handlade om samodlingen på gården.