gotland

Insändare Stadsnära skogar ska uppfylla flera krav

Insändare Bort med julfirandet!

Ernst Klein: På det sättet får vi inga personval

20 december 2008 01:00

När får vi se kravaller i Skäggetorp? Aldrig, förhoppningsvis. Men de frågor om integration som väcks av de våldsamma upploppen i Rosengård måste besvaras. Även i Linköping. Bakgrunden är att en källarmoské i Rosengård sades upp av bostadsbolaget Contentus. Missnöjet var stort. Den 24 november ockuperades källarlokalen av en grupp unga män. Contentus, kommunen och polisen har en del i skulden för att situationen sedan spårade ur. Kommunikationen med de som protesterade tycks ha varit dålig. Polisen gick in i moskén med hundar och kastade ut ockupanterna. Kanske hade en upptrappning kunnat undvikas om man i stället sökt dialog med muslimerna i Rosengård. Därefter började det verkliga kaoset, med anlagda bränder, hemmagjorda bomber och stenkastning mot polis och brandkår. Natten till torsdagen ska 17 personer ha omhändertagits av polis, natten före ungefär lika många. Enligt polisens uppgifter är det i första hand kriminella ungdomsgäng som ligger bakom de senaste dagarnas oroligheter. De har fått understöd av personer från den autonoma vänstern, som rest till Rosengård för att delta i upploppet. Stenkastning är inte nytt. Ronna, Hammarkullen, Tensta-Rinkeby och Husby har haft samma problem. Segregerade bostadsområden kan förstärka en känsla av vi och dom. Men det är utanförskapet på arbetsmarknaden som skapar en frustration som förr eller senare söker ett utlopp. Den som inte upplever sig vara en del av samhället är inte heller lojal med dess institutioner, med polisen, busschaufförer - eller ens brandkåren. Bara 38 procent av dem som bor i Rosengård har ett arbete. Våldet är ett symptom på den situationen. Samhället måste ta itu med symptomen. Men det är först när utanförskapet bryts, som någon varaktig framgång kan nås. Kanske är regeringens satsning på en arbetslinje även i integrationspolitiken rätt väg. Det är åtminstone ett sunt initiativ. Men att bryta utanförskapet i landets invandrartäta bostadsområden är en stor utmaning, som kräver tid. Händelserna i Rosengård visar att det uppenbarligen finns de som drömmer om kravaller i Sverige av samma omfattning som de i Grekland, Frankrike och Danmark: Den autonoma vänstern. Dessa unga människor ser våld som en legitim protest mot vad de anser är ett auktoritärt samhälle. Det måste vara märkligt för människor som flytt undan verkligt förtryck i auktoritära stater att se hur dessa våldsverkare förstör Rosengård - i demokratins namn. Saken blir inte bättre av att den autonoma vänsterns våld kastar en skugga över muslimerna i Rosengård. Men Islamiska kulturföreningen, som hyrde den källarlokal det bråkas om, ligger inte bakom något våld. Att de är angelägna om att få behålla sin moské är rimligt. Bäst vore om kommunen - eller Contentus - kunde hjälpa dem att hitta en ny lokal. Islamiska kulturföreningen får inte göras till syndabockar för ett upplopp som av allt att döma startades av arbetslösa ungdomar. Och som underblåstes av den autonoma vänstern.

Ledare Allah bevare oss från de autonoma

Insändare Är ytterkrukor miljöfarliga?

Insändare Natoländerna köper krigsmaterial av varandra

19 december 2008 09:06

Utan goda skådespelarinsatser hade inte "The Duchess" nått långt. Men tack vare Keira Knightley och Ralph Finnes porträtt av hertiginnan och hertigen av Devonshire blir filmen sevärd. Med en otrolig närvaro och nerv lika finstämd som fiolerna i bakgrundsmusiken spelar de ett olyckligt gift par.Filmen bygger på den verkliga historien om hertiginnan Georgiana som vid sexton års ålder blir bortgift med den betydligt äldre hertigen. Hon flyttar genast in i hans storslagna herrgård där äktenskapet fullbordas utan minsta passion. Snart blir hon allt mer ensam och olycklig av att vara gift med en stel och kall man som visar henne föga intresse. Hans hundar får mer värme och uppmärksamhet.Uppgift: arvingeGeorgianas uppgift i äktenskapet är klar och tydlig. Att föda honom en arvinge.När hon två döttrar senare fortfarande inte lyckats föda en son och hans älskarinna, som förut var Georgianas enda och bästa vän, flyttar in hos dem blir tillvaron olidlig för hertiginnan. Men bara innanför hemmets väggar.Utanför är hon berömd och älskad av alla.En högt vördad stilikon känd för att ha politiska åsikter trots att hon var en kvinna på 1700-talet. Inom politiken träffar hon även den man hon senare blir förälskad i."The Duchess" är ett frosseri i vackra kläder, ståtliga peruker och praktfulla byggnader. Precis som i de bästa av kostymdramer används naturens växlingar och det nyckfulla vädret för att skapa stämning. Där lyckas man fint.Inte på djupetNär det gäller filmens visuella aspekter finns inget att gnälla på. Men allt är inte lika träffsäkert. Tyvärr går inte handlingen in på djupet. Likt en kortfattad biografi betar den av de viktigaste händelserna i Georgianas liv. Det förblir en snygg och välspelad redogörelse av hennes, i mycket, tragiska liv.Djupet som hade tagit filmen till en högre nivå infinner sig aldrig. Men det är fortfarande en utmärkt film för den som uppskattar ett praktfullt kostymdrama.Karin Larsson

Tragik i vackra kläder

Farligare än nånsin för Lassemaja

Insändare Höj inte skatten på bensin och diesel

Insändare Ursprungsmärk även fläsket!

18 december 2008 19:11

Vad ska man önska sig? Mer än snö och trevlig samvaro med nära och kära och fred på jorden och pengar och husrum åt alla? Tja, jag kan ju önska att det blir slut på allt tjafs kring LHC. Herre Gud. Eller tomten. Vad är det för någonting i klubben eller i omgivningen som gör att det uppstår problem hela tiden? Analysera det, den som kan. Kära tomten, jag önskar mig en klubb som älskas och stöttas av en hel kommun, en hel bygd, en hel region. En klubb där supportrarna, OCH ALLA ANDRA på läktarna sjunger med i positiva hejaramsor som går ut på att förhärliga det egna laget, inte på att hata motståndarna. Det går säkert att få ordentligt tryck i hallen även med positiva toner. Och du tomten, kan du försöka påverka så att det blir tillåtet att ha trumma i hallen? För är det något man har märkt på andra ställen så är det att en klack leds bäst av trumma. Fram för fler trummor. Man kan ju sälja trummor i hallen. Ja! Tänk om alla hade var sin trumma. Vilket jäkla liv! Det är dessutom en av de roligaste jular jag själv har varit med om när brorsan och jag fick var sin liten trumma att slå på. Som vi slog. Och farsan höll för öronen och förbannade sin egen dumhet. På juldan kom grannen under och klagade och trummorna försvann, lustigt nog. Men under Cloetta center bor ju ingen.Kära tomten, jag önskar att det skulle finnas ett riktigt bra fotbollslag i Linköping, också. Jag vet, det finns ju ett. Men det skulle vara roligt om även stans invånare kunde upptäcka det. Att LFC har näst högst publiksnitt i Sverige hjälper inte. Det är för få som betalar entré. Alla tycks vänta på ett manligt lag. Varför? Är det för att manliga spelare tacklar fulare, och spottar mera? Eller för att de så ofta kliar sig i skrevet? Jag har själv spelat fotboll (om än på låg nivå) och jag har aldrig kliat mig i skrevet så ofta som då. Det kan ha att göra med att jag kände mig liten och ensam på den stora planen. Och vad gör en ensam pojke/man i tröstens ögonblick? Jo, söker upp sin bäste vän.Fast det är väl du, tomten?

Kära tomtenjag önskar...

Ledare Smakar det så...

Insändare Har politikerna tappat fotfästet?

Insändare Hur tänker ni?

Insändare Fler miljövänliga fordon inom bilindustrin

Insändare Få köpte "Fritidskort vuxen"

Insändare Det är trevligt när det smäller i nyår

17 december 2008 01:00

Sydafrikas regeringsparti ANC, African National Congress, har splittrats. På tisdagen bildade den tidigare försvarsministern Mosioua Lekota det nya partiet Cope, Congress of the People. Lekota och en stor del av partiets över 400 000 registrerade medlemmar är avhoppare från ANC. Ytligt sett är det en positiv händelse, med potential att föra den sydafrikanska demokratin ett stort steg framåt. ANC:s dominans har varit så fullständig sedan frigörelsen 1994 att landet har kallats en enpartistat. Tecknen på korruption och maktfullkomlighet har varit många inom det svarta etablissemang som ANC:s ledande skikt utgör. I det val som väntar i april nästa år tvingas partiet för första gången att slåss för att försvara sina platser i parlamentet. Under ANC:s 14 år vid makten har apartheid ersatts av ekonomisk apartheid, anser många besvikna väljare. Och bland vinnarna i det nya Sydafrika utmärker sig ANC:s partielit, med höga löner, flotta hus och dyra bilar. Det sticker naturligtvis i ögonen på en befolkning som inte anser att regeringen levererar ökat välstånd och förstärkt samhällsservice. Alltför många sydafrikaner saknar fortfarande det allra nödvändigaste - vatten, el, tak över huvudet och en lön som går att leva på. Jacob Zuma, som valdes till ANC:s partiledare förra året, är sinnebilden för den nya politiska klassen - som ofta för en aggressiv vänsterretorik. Zuma är anklagad, men ännu inte dömd, för korruption. För två år sedan blev han friad från anklagelser om att ha våldtagit en nära väns dotter. Han har lierat sig med kommunisterna inom ANC. När Zuma tog kontroll över partiet startade han en utrensning, som gick så långt att han sparkade Thabo Mbeki från presidentämbetet. Mbeki är visserligen själv känd för en hård ledarstil, men han representerade en stabil mittpolitik i ekonomiska frågor och han respekterade konstitutionen och demokratins spelregler. Det är det mer tveksamt om Zuma har för avsikt att göra. Frågan är nu vilken väg Sydafrika kommer att slå in på. Det finns en ökad risk för etnisk politisering av landet, något ANC alltid försökt undvika. Jacob Zuma representerar Zulufolket och anspelar gärna på det. Lekota, Mbeki - och även Nelson Mandela - tillhör folkgruppen Xhosa. Det finns också en risk att ANC under Jacob Zuma utvecklas i en mer auktoritär riktning, med trakasserier och våld mot sina politiska motståndare som arbetsmetod. En sådan utveckling har setts i många afrikanska länder, när demokratiskt valda politiker har börjat klamra sig fast vid makten med allt hårdare nypor. Paradexemplet är Robert Mugabe i Zimbabwe. Det vore en tragedi om Sydafrika - som trots alla brister hör till Afrikas mer framgångsrika demokratier - skulle gå den vägen. Bildandet av Cope skulle också kunna bli en piska för ANC att verkligen genomföra reformer och städa ut korruptionen inom politiken. Det vore på tiden. Men tyvärr är det svårt att se Jacob Zuma som rätt man för det jobbet.

Ledare Sydafrika får inte bli ett nytt Zimbabwe

17 december 2008 01:00

Professorn emeritus och läkaren Calle Bengtsson skriver 2005 som prostatacancerpatient i Läkartidningen: "Vad är det värsta en patient kan råka ut för? Förmodligen inte att behöva vänta på att datum för en inplanerad undersökning eller operation ska infinna sig. Troligen inte ens att ta emot besked om en allvarlig diagnos. Men att under en längre tid sväva i ovisshet om när något kommer att hända tycks för de flesta människor vara närmast outhärdligt".För mig själv tog det 15 månader från att jag sökte för symtom tills jag låg på operationsbordet. Och då var cancern obotlig. Så nu gäller min egen stora väntan när - inte om - bromsmedicinen slutar verka. Jag och en majoritet av de hundratals patienter jag talat med som stödperson inom ProÖst kan bara konfirmera Calle Bengtssons upplevelse.Urologiska kliniken i Östergötland (Kliniken) sköter länets prostatacancervård. Kliniken har levt på undantag sedan min cancerresa började 2002. Väntetiderna för diagnos, operation och återbesök har varit plågsamt långa och oförutsägbara. Bakom finns underfinansiering av Kliniken, urologbrist i Sverige och i Östergötland, otillräcklig operationskapacitet inom Landstinget i Östergötland (LiÖ), ökande läkemedelskostnader samt brister i patientnära administrativa rutiner. Större medvetenhet hos befolkningen, till vilket ProÖst söker bidra, ökar hela tiden belastningen. Tillfälliga personalpåfrestande brandkårsutryckningar, med finansiering av extra mottagningar och operationer, har förbättrat situationen - men bara tillfälligt.Underfinansieringen har inte åtgärdats under gångna feta år. Den har täckts av reserver inom kirurgi- och onkologicentrum (KC). 2009 tar reserverna slut. Prioritering utanför KC tycks inte ha övervägts. Anslaget till KC minskas med osthyvelmetoden. Som jämförelse har kvinnokliniken, som bortsett från BB-verksamheten har viss likhet med vad urologikliniken är för männen, gått med stort underskott, men saknar i gengäld köer. Den ackumulerade skulden till LiÖ?s "bank" har tillåtits bli så stor att LiÖ-ledningen tvekar om åtgärd. Bättre metodik än urologiklinikens gnetande? Kanske får LiÖ-ledningen samma obehagskänsla som jag av att koppla modersskötet till pengar?Det anges att nu är Klinikens personalbudget fullt utnyttjad. Ändå är kösituationen prekär. Bidragande kan vara att Kliniken anställer yngre urologer med tanke på framtiden. Men så måste det ju alltid vara.Kliniken har i höst äntligen fått en klinikchef igen. Och torde få öronmärkta medel för att klara Socialstyrelsens nationella riktlinjer - en självklarhet. ProÖst vädjar till KC och LiÖ:s hälso-och sjukvårdsnämnd att stödja klinikchefen under 2009 i att styra Kliniken mot målet att producera fler friska och glada patienter till lägre kostnad och att ge honom en realistisk budget för 2010.Krister Gerdin

Debatt Inhumana väntetider för cancerpatienter

Insändare Oacceptabla förhållanden för förarna i Åtvidaberg

Sida 84 av 130