Det är den inställning Staffan Danielsson (C) har till sitt riksdagsuppdrag (3/12) som gör att jag kandiderar till riksdagen. Han skulle inte kunna tänka sig att rösta mot ett förslag som kommer från en borgerlig regering. Därmed har han tydligt meddelat att det är regeringen och partiet som är hans uppdragsgivare - inte väljarna i Östergötland.

Självklart handlar riksdagsuppdraget, som all politik, mycket om att hitta kompromisser inom och mellan partierna. Men en riksdagsledamot måste också kunna säga ifrån och inte ge bort sin främsta makt - rätten att rösta som man vill. Annars kan regeringen alltid få som den vill eftersom den vet att ledamöterna alltid viker sig för partipiskan.

Gör man som jag och förespråkar självständiga ledamöter som kan tänka sig att rösta mot ett förslag från regeringen då faller regeringen och Socialdemokraterna kommer tillbaka till makten, menar Danielsson. Nej, naturligtvis blir det inte så. I stället kommer regeringen att förhandla och resonera mer med riksdagen innan den lägger fram ett förslag. Om regeringen vet att riksdagen inte bara kröker rygg och gör som den blir tillsagd kommer man att vara mån om att fånga upp åsikterna därifrån. Makten kommer närmare folket.

Anledningen till Danielssons inställning är vårt valsystem som länge inte innehöll något personval alls och nu, när det finns, med en spärr på åtta procent för att kunna kryssa sig förbi de före på listan. Det är viktigare för en svensk politiker att hålla sig väl med partiet än med väljarna. Ett sådant system fostrar fega och gråa politiker. Systemet kan ändras inifrån. Kryssa orädda och självständiga kandidater, som vågar stå upp mot partipiskan.

Mathias Sundin