Replik på ”Problemen på US är i ständigt fokus”, 20/4.
När jag läser den replik Ditte Pehrsson-Lindell och övriga ansvariga på US väljer att lämna, som svar på mitt tidigare debattinlägg, vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Jag borde egentligen vara van. Ansvariga stoppar huvudet i sanden, och förnekar att de problem som medarbetarna får tampas med varje dag, finns. Jag har fått en otrolig respons, av förtvivlade medarbetare som tackar för att jag beskrivit situationen precis som den är. Uppenbarligen verkar det således som att ”mina upplevelser” delas av en uppsjö av mina kollegor. Detta är viktigt att poängtera, eftersom de ansvariga verkar vilja ge sken av att jag är relativt ensam om min verklighet.
Det är just den här verkligheten som har placerats oss där vi är idag. Människor lämnar sina arbeten, trötta på kaos och miserabla arbetsförhållanden. En del byter arbetsgivare, andra lämnar yrket helt. Det är den verkliga orsaken till sjuksköterskebristen. Vårdplatsbristen är en direkt konsekvens av att sjuksköterskor lämnar sina arbeten på grund av arbetsförhållanden och villkor. Inget annat.
Märkligt är också att ansvariga fortsatt hävdar att ingen patient drabbas av vårdplatsbristen. Jag skulle snabbt kunna räkna upp ett otal exempel på hur de patienter jag vårdat den senaste veckan har fått lida, som en direkt orsak till vårdplatsbristen. När inga platser finns för att vårda de sjuka så är det väl självklart att folk råkar illa ut? Eller?
Än mer konstigt blir det när åtgärdsverktyg så som bonusstege för sjuksköterskor, samordnad vårdplanering och så kallade Alma-team tas upp. Bonusstegen ger inte fler vårdplatser, personalen får inte ökad tid för återhämtning och åtgärden förbättrar sannerligen inte patientens vård. Jag törs hävda att ingen sjuksköterska vare sig lockats till US, eller struntat i att säga upp sig, på grund av denna tandlösa åtgärd. Nämnas bör också att Alma-team och vårdplanering inte på något sätt är nya åtgärder. Båda dessa insatser har sedan länge nyttjats på sjukhuset. Att i detta sammanhang nämna dessa blir således extremt märkligt.
Avslutningsvis är det mycket bekymmersamt att ledningen för US åter väljer att ducka för det medarbetarna upplever. Att man dumförklarar och slår bakut. Som vanligt. Det är just detta beteende som skapat den uppgivenhet som vi alla så starkt känner. Den totala nonchalansen inför vad vi dagligen tvingas möta. Som om det vi upplever inte betyder något, inte är på riktigt.
Och i mitten hamnar patienterna. Det är de, deras anhöriga och vi som tvingas lida. Inte de ansvariga.
Sebastian Avindell
fackligt förtroendevald Vårdförbundet, akuten US