Samtidigt som alla var engagerade i diskussionen om vad världens ledare verkligen kan åstadkomma på klimatmötet i Köpenhamn, briserade en bomb för några veckor sedan. Ett dataintrång på den brittiska klimatenheten på universitetet i East Anglia pekade ut ledande klimatforskare som manipulatörer. Den så kallade "hockeyklubbskurvan" som visar att den globala uppvärmningen stigit brant under 1900-talet tycks nu kunna ifrågasättas.

Efter Climategate, som händelsen har kommit att kallas, träder fler och fler fram och kritiserar FN:s klimatpanel och den forskning den bygger sin auktoritet på. En av skeptikerna är professor Ingmar Nordin vid Tema Hälsa på Linköpings universitet som anser att det just ni inte finns någon vetenskaplig grund för bindande beslut om utsläppsnivåer. Forskarna bygger sina karriärer på att koldioxidhypotesen är sann och åsidosätter det kritiska tänkandet för att leverera de svar som politikerna efterfrågar, menar Nordin. (Corren 7/12)

Det finns verkligen skäl att granska hur de 2 500 forskare som är knutna till FN:s klimatpanel bedriver sin forskning. Om klimatforskare har tvingats bekänna färg ideologiskt för att få forskningsanslag är det naturligtvis förkastligt.

På toppmötet i Köpenhamn står dock enormt mycket mer på spel än så. Vågar vi invänta en kritisk granskning av forskningen innan vi ingår globala överenskommelser om utsläppsminskningar? Vågar vi passivt åse hur östra Afrika drabbas av torka och svält när snötäcket på Kilimanjaros topp dunstar bort och hur den stigande havsnivån orsakar översvämningar i fattiga länder när Grönlandsisen smälter? Svaret är nej.

Det som är hoppingivande är att fler och fler av ledarna för världens folkrikaste länder nu inser detta och är beredda att göra uppoffringar. Hur långt det räcker kommer att visa sig under toppmötet i Köpenhamn.

Många klimatskeptiker ser avslöjandena på East Anglia som ett tecken på konspiration. Det är att gå alldeles för långt. Även om forskningsmetoderna kan ifrågasättas så talar fakta för sig själv. Exploateringstrycket på vår planet är oerhört hårt och i många fattiga länder har industrialiseringen bara börjat.

Klimatskeptikernas hållning är svårbegriplig och att som Ingmar Nordin ge uttryck för förhoppningen att Köpenhamnsmötet inte resulterar i något avtal är närmast oansvarigt. Det skäl han anger, att ett bindande avtal skulle påverka våra transporter och hela vårt industrisamhälle, är betecknande för hur han och de flesta andra klimatskeptiker tänker: Hjulen måste fortsätta att snurra och detta till varje pris. Vi vet redan i dag att priset kommer att bli alldeles för högt för att någon ska vara beredd att betala.